Identitetskris?

Jag funderar på dethär med identitet. Vem är jag? Varför är jag den jag är? Enligt identitetsfilosofin är identitet det att två entiteter är samma oberoende av tid och utrymme, medan identitet enligt beteendevetenskapen är det som definierar en person. Vidare menar beteendevetenskapen att ens identitet kan vara definierad av en själv eller av andra.

Jag har kommit fram till att min identitetsbild är mycket starkt bunden till andras uppfattning av mig och vissa roll jag bär. Jag har ett starkt behov av förstärkning och bryr mig om vad andra tänker om mig och mina val. Efter att jag gjort ett visst val i mitt liv som jag lätt kan säga att ingen kunde förutspå eller förvänta sig, och som jag helt av mig själv utan yttre påverkan, har mitt liv hamnat i ett slags gungningstillstånd. Så vill jag beskriva det som. Det känns som att mycket av mitt pondus stannat upp och jag har inte riktigt samma kontroll som jag haft tidigare. Att ha kontroll behöver inte vara något positivt och jag gjorde ju ett beslut att följa hjärtat, leva i stunden, inte bry mig om vad andra tänker och inte planera så mycket. Men jag är väldigt ovan i min nya situation som ju trots allt är mycket annorlunda än tidigare.

Jag är inte van vid att inte veta var mina saker ligger eller var jag kommer att sova i natt. Jag är inte van vid att själv laga min mat. Jag är inte van vid att inte få den förstärkning jag vanligtvis fått varje dag i form av ovillkorlig kärlek. Jag är helt enkelt inte van vid att vara så självständig. Jag har alltid trott att jag varit självständig, men på känslonivå har jag ändå inte varit det. Det har alltid funnits någon som förstått mina känslor bättre än jag själv. Dessutom har jag alltid haft en roll i den position jag tidigare varit i och i osäkra situationer är det lätt att backa tillbaka till den rollen. Nu är jag inte bunden till den rollen längre men märker att jag omedvetet och snabbt söker mig till den rollen igen, med fel motiv. Det känns som om jag skulle vara rädd för att vara fri och subjekt för fler intresserade blickar. Eller är det bara mitt förstärkningsbehov? Eller rädsla för att gå tillbaka till min tonårskaraktär då jag sist var singel?

Dethär blev en mycket personlig text men jag tror andra nyblivna singlar som sällskapat hela sitt vuxenliv kan identifiera sig i mina tankar och jag är således inte ensam om dem. Nu börjar jag också förstå varför singelkvinnor gör “listor” för saker som de söker och som de inte söker i män. En lista kan fungera som regelverk för att inte börja ett förhållande på fel grunder.

1 comment
  1. Du e så klok Solveig :) Jag vet precis vad du menar! Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *